Ett litet försök att vara här och nu

Efter 60 år som stockholmare, ja även Solnabor säger så, övervägde vi, eller kanske snarare min fru Martina, att ta steget att lämna storstaden. Och sagt och gjort. Vi hamnade i Trosa.
I dag håller jag med henne till 100 procent för jag ångrar ingenting med detta beslut.
Vi har tidigare besökt Trosa flertalet gånger, min bror med fru bor här, och vi har blivit kära i stan som har två golfbanor, vatten överallt och flertalet restauranger. Till slut blev valet ganska lätt.
Trosa ligger sju mil söder om Stockholm och tåget från Vagnhärad tar 38 minuter till Stockholms central. Resvägen är cirka en timme från dörr till dörr.
Ungefär lika lång tid som det tar att transportera sig från norr till söder i Stockholm. Men med den stora skillnaden att jag på tåget kan sitta lugnt tillbakalutad och vara uppkopplad mot omvärlden, precis som alla andra långpendlare som sitter med sina datorer och telefoner och jobbar.
Hade resan i stället varit inom Stockholmsområdet hade det handlat om att byta bussar och tunnelbanelinjer. Ingen lugn och ro och knappast någon möjlighet att jobba.
Jag har blivit en tågpendlare.

En anledning till flytten var den höga pulsen, alla trafikstockningar och allt grävande, byggande och stressande som är en del av stan. Ja jag säger stan, liksom som om det inte finns någon annan stad än Stockholm.
Jag säger så fortfarande här i Trosa trots att jag bor i en annan stad och har blivit sörmlänning istället för upplänning.
Känns egentligen inte som någon större skillnad, förutom möjligtvis frisyren som har blivit lite mer kortklippt. Inte heller har jag några större problem att hantera dialekten i min nya hembygd.
Ja, jag börjar bli äldre och finner ett stort värde i lugnet och fågelsången, men ännu har jag inte börjat mata duvor i stadsparken.
Den här ledaren sitter jag och skriver på vår uteplats i solen och ångrar redan det jag skrev tidigare eftersom grannen precis drog i gång gräsklipparen, ni vet en sådan där gammal sak som går på bensin.
En av de första investeringarna vi gjorde var nämligen att införskaffa en robotgräsklippare. Den är klart mer miljövänlig och nästan helt tyst.
Vi har döpt den till Knut efter den förra ägaren som i vårt tycke gjorde en ganska medioker överlämning av huset. Nu får hans namne jobba i trädgården åt oss som kompensation.
Kanske kan man se samma utveckling som med gräsklipparna även i vår bransch. Det mesta har blivit lite tystare och miljövänligare.

Sommaren närmar sig och med den en skön och välförtjänad ledighet. Som jag förstår alla marknadsanalyser, och även efter samtal med er, så har de flesta haft full rulle på sina labb.
Allt förändras och det känns som att allting går fortare och fortare. Då är det bra att stanna av ibland och reflektera, vad hände egentligen?
Ibland kan titeln på den engelska succémusikalen från 1960-talet säga det rätt väl: ”Stoppa världen, jag vill stiga av”.
Jag välkomnar den nya tekniken fullt ut och har en stor beundran över hur ni anammar den, men kanske ska man också leva efter temat vi hade på Tandteknikerdagarna; ”här och nu”.
Ytterligare en flytt närmar sig. Hela Näringspunkten som innefattar 75 personer och representerar över 90 olika förbund och föreningar, och där vi också ingår som hyrestagare, kommer att flytta till nya lokaler.
Anledningen är att hyresvärden har höjt hyran med 40 procent. Ny adress för kansliet blir Fleminggatan 7, inte mer än en promenad på 7 minuter från Klara Norra kyrkogata där vi nu har varit i över 10 år.

Det blev inte så mycket förbundsinformation i denna ledare, men det tyckte nog ni var ganska skönt. Jag har ofta lite svårt att utesluta det, för det finns hur mycket som helst av den varan. Problemet är inte brist på information utan snarare brist på tid att hinna ta åt sig allt.
Så det här var ett försök att här på uteplatsen vara lite här och nu.
Supersommar och supersemester till er alla.

Olle Sahlin, ordförande
Sveriges Tandteknikerförbund

Image
Gräsklipparen Knut.
Image
Olle Sahlin.