"Skriv långt och ta stora bilder"

Det är väl bara att skriva långt och ta stora bilder. Så fick jag det förklarat för mig en gång, av en kompis, hur lätt det är att göra en tidning.
Han hade inte en susning, men ändå sin åsikt klar. Det är väl bara... Och så är det kanske. Och kanske är det så vi ser på alla andras yrken utom våra egna. Det är väl bara, typ...
En gång varannan månad ska jag i alla fall göra en 40-sidig tidning om tandteknik. Det är en del av mina arbetsuppgifter. Förutom att uppdatera en hemsida och två Facebook-konton. Och det kanske inte är så knepigt. Det kanske bara är precis det, att skriva en massa och ta stora bilder.
Det finns dock ett litet problem. De här långa texterna ska vara så pass intressanta att någon faktiskt vill läsa dem. Och jag kan egentligen inte ett dyft om tandteknik. Och bilderna ska ju faktiskt föreställa något, och jag är inte utbildad fotograf även om jag heter Hasselblad.
Kanske är det så alla andra ser på tandtekniker också. Det är väl bara att stoppa in en puck i en fräs, eller köra något i en 3D-skrivare. Det är väl bara...
Sedan att varje medicinteknisk produkt ska passa exakt i varje unik människas unika mun kanske man inte tänker på.

Frågan är väl vems ansvar det är att informera vem. Måste jag berätta för alla om vad det är jag gör och hur? Eller kan jag tro att de faktiskt anstränger sig och tar reda på det själva.
Måste varje tandtekniker själv förklara för alla vad det är de framställer, att det är medicintekniska produkter och hur ansvarsfullt det är?
Eller kan man tro att människor faktiskt tar sig tid att ta reda på hur det faktiskt förhåller sig?
Med tanke på att vi i dag lever i ett extremt informationssamhälle skulle man kunna tro att människor faktiskt anstränger sig för att ta reda på hur saker och ting förhåller sig. Men är det så? Förmodligen inte. Där många kommunicerar i dag, på sociala medier, bryr man sig inte ett dyft om petitesser som fakta.
Vill vi att folk ska begripa vad det är vi pysslar med får vi nog se till att ta hand om den informationen själva.

Den 1 juni finns ett alldeles utmärkt tillfälle för alla tandtekniker att berätta för hela världen (eller i alla fall hela Europa) vad de faktiskt gör. Läs mer om den europeiska tandteknikerdagen på sidan 24 i nummer 2 av Tandteknikern.
Men jag då, jag har ingen journalistisk EU-dag, så jag får väl försöka förklara här. Man sätter sig helt enkelt på ett tåg till Ludvika, eller en buss till Lysekil eller ställer in hyrbilen mot Säffle. Eller Ystad, Katrineholm, eller Göteborg eller Malmö. Det finns många både mindre och större städer i Sverige.
Varför då? Jo, de här ställena innehåller minst en tandtekniker. Det är de här besöken som på något sätt hamnar i tidningen och fyller sidorna.
Det är vad ni berättar som är intressant, både för mig och för alla andra tandtekniker i Sverige. Tandtekniker kan också vara intressanta när de föreläser, samtalar eller festar. Som under de nyligen avslutade Tandteknikerdagarna i Solna.
En tillställning som enligt de flesta utvärderingarna blev väldigt lyckad. Så fortsätt att tipsa mig om vad ni och andra tandtekniker gör. Då hjälper ni både mig och alla tandtekniker i Sverige.

Men när jag som en ekorre har samlat under två månader. Är tidningen färdig då? Nja, först måste jag fråga någon kunnig tandtekniker om det jag har samlat ihop måhända är intressant för andra tandtekniker och om jag faktiskt har förstått allting på rätt sätt.
Sedan måste jag bestämma om nyheten passar bäst i tidningen, på hemsidan eller på Facebook. När jag väl har lyckats samla ihop en massa texter och tryckt på avtryckaren på kameran en massa gånger gäller det att sortera ihop materialet till något slags lagom omfång.
Då gäller det att beräkna hur många sidor tidningen kan komma att innehålla, inklusive ett antal färdiga annonssidor. Man får inte räkna fel och man måste kunna multiplicera med fyra.
En tidning är nämligen inget annat än ett antal ihophäftade fyrsidiga blad. Alltså måste man bestämma, helst långt före deadline om tidningen ska bli 36, 40 eller 44 sidor. Eller kanske 52.
Har man för lite material får man skriva lite till och har man för mycket får man välja bort eller stryka en del av det insamlade materialet. På journalistspråk kallas det för ”kill your darlings”. Ta bort allt det där som är roligt, bra, fyndigt eller vackert, men som kanske egentligen bara är onödigt.

När man har kommit så långt måste man gå igenom alla bilder man har samlat ihop och kolla om de är tillräckligt högupplösta, rätt ljussatta, rätt konverterade till tryckeriets inställningar, behövs det en extra byline och finns det några bildrättigheter jag måste ta hänsyn till.
Sedan ska allting layoutas. Det vill säga man ska fylla ut tidningssidorna på ett lämpligt och behagligt sätt, som lockar till läsning. Man vill ju faktiskt att någon ska läsa det man har skrivit och tycka att det är intressant.
När man så har fått ihop ett fullt InDesign-dokument ska det packas och zippas och läggas upp på tryckeriets ftp. Det är det moderna sättet att göra tidning. Lite som trolleri faktiskt.
Är det några fel när man väl har tryckt på sänd-knappen så är det för sent. ”Publish and be damned” innebär precis just det. Då får man ta skiten liksom. Eller så överlåter man det lilla problemet åt den ansvariga utgivaren, som är Tandteknikerförbundets ordförande.
Han ska ju också ha något att göra.

 
Image

Björn Hasselblad
Chefredaktör Tandteknikern